View From a Window
en film av Gunvor Nelson & Sara Broos
Gunvor Nelson ringer mig. Det är mitt under pandemin. Hon fyller snart 90, kan inte resa från Kristinehamn i Värmland till Stockholm där hon har en övernattningslägenhet.
Där har hon börjat filma ut genom sitt fönster från tredje våningen på Kronobergsgatan, men inte hunnit så långt. Hon undrar om vi kan göra filmen tillsammans. Om jag kan filma så att hon får material att klippa.
Alla årstider. Samma utsikt. Det blir hennes sista film säger hon. Vår gemensamma film är viktigt för henne att betona. Curatorn Angie Åström har då redan hört av sig till oss och frågat om vi inte vill ställa ut tillsammans. Inte förrän filmen var färdig visste vi var. Det blev en stor utställning i Galleri 3 på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm där filmen premiärvisades tillsammans med totalt sjutton andra filmer. Det var februari 2023. Och nu presenteras utställningen på Kristinehams Konstmuseum. Gunvors hemort.Vilket känns sjävklart. Som att cirkeln sluts.
Vi bor båda i Värmland, dit vi återvänt efter många år på andra platser och har mötts vid olika tillfällen ända sedan jag var barn. Som tjugoåring när jag gjorde mina första försök till filmer var Gunvor en stor förebild, inte minst för hennes egensinnighet och fria förhållningssätt till konsten, hennes integritet och känsla för detaljer, rytm och stämningar. Hon såg en av de första filmerna jag gjorde och skickade ett vykort där hon skrev att hon tyckte om den. Att hon såg något i mig. Jag var så full av tvivel på mig själv men det där kortet och hennes ord har följt mig genom livet. Jag tog mod till mig och skickade filmen till en festival för experimentell film i Köpenhamn och den vann första pris. Utan Gunvor hade jag aldrig skickat den. Jag visste knappt vad en filmfestival var på den tiden. Ibland kan det ha en avgörande betydelse att bli sedd precis i rätt ögonblick. Gunvor påminde mig om vikten av att gå sin egen väg, att det inte finns några formula att följa, att varje film har sin egen form.
Hon ger mig nycklarna till sin lägenhet på Kungsholmen i Stockholm och förtroendet att vistas där och använda hennes kamera. Hon ger mig ramarna, bokstavligen; ett fönster, en utsikt över en park. Verkligheten därutanför fönstret som pågår parallellt med hennes eget liv. Arbetsrummet med ett gammalt klippbord, mängder av filmrullar, 35 mm, 16 mm, böcker, konst på väggarna.
Jag tycker om att stå där i fönstret och se ut över bergsparken med slingrande gångvägar, en förskola, en begravningsplats, två parkbänkar, en pissoar, en parklek, stora vackra träd. Doften i hennes lägenhet, stämningen som får mig att känna mig hemma. Hennes närvaro trots att hon inte är där rent fysiskt.
Jag lär känna hennes lilla utsnitt av världen, människorna som rör sig där. Ser hur träden tappar sina löv, hur snön faller och hur växtligheten åter tar fart efter vinterns dvala. Hur människorna rör sig i olika tempo beroende av årstid och temperatur. Alla på väg nånstans. Passerar varandra ett kort ögonblick i en slumpmässig koreografi. Barn som åker pulka, människor som går ut med sina hundar, soporna som töms, vägen som lagas, mat som levereras, postbilen som passerar samma tid.
Jag står i timmar, ibland mitt i natten eller tidig morgon. Med en enda begränsad yta.
Ögonblick av liv som pågår i ett konstant flöde. Cykliskt. Tidens gång. Människorna som rör sig uppför och nedför berget som i en koreografi. Och ibland ligger parken helt tom och ödslig. Jag filmar i timmar, sena nätter, tidiga morgnar. Det blir en slags meditation. Att sänka hastigheten och betrakta. Samma begränsade plats, men ändå aldrig samma.
Vi ses många gånger i hennes vackra hem på Hovslagaregatan i Kristinehamn, fyllt av mexikanska tyger och vackra föremål. Jag sover över på bäddsoffan i den stora ateljén i källaren omgiven av stafflier, målningar, datorskärmar och hårddiskar. Vi äter avokado som hon älskar, dricker frystorkat pulverkaffe och går igenom allt råmaterial tillsammans. Vi går långsamma promenader, äter middag och pratar om våra familjer, kärlek, relationer och Gunvor berättar om sin barndom och uppväxt. Hon berättar om detaljer ur sitt liv, frågar mycket om mitt. Vi kommer under arbetet att bli nära vänner och jag lär känna nya sidor hos henne, lager på lager. Gunvor visar sig vara en av de roligaste och mest genuint nyfikna människor jag träffat. Och trots att kroppen ibland är svag eller gör ont så är hennes röst alltid klar och vaken. Jag ser in i hennes ansikte. Så öppet och transparent. Ser tidlöshet. Ett ansikte som rymmer alla åldrar. Hon kan inte förställa sig, inte dölja vad hon känner eller tänker.Vi pratar om smak, musik vi tycker om, det som rymmer både skönhet och svärta, hon berättar om olika nyanser av färgen blå som hon uppskattar. Hennes oerhörda känslighet och lyhördhet för detaljer, stämningar, former är beundransvärd.
Vi ser på människorna i parken med kärlek, lägger märke till nya detaljer varje gång vi ser materialet.
Ett utsnitt av världen – ett mikrokosmos. Jag har lånat ut mina ögon till Gunvor säger hon. Jag var där när hon inte kunde. Hon är noga med att påpeka att det är vår gemensamma film och att mitt namn ska komma först i texterna till filmen, det är grafiskt snyggare tycker hon. Gunvor föreslår att vi klipper två årstider var. Hon vill ha vinter och vår, jag får sommar och höst. Hon vet också från början att hon vill ha med musik av gruppen Sabotage, hennes vänner från San Fransisco och så Pelle Ossler, vars musik hon tycker om. Det ska kännas som att det är någon därinne i lägenheten som lyssnar på musik ibland, säger hon.
En konstnär som arbetar och är upptagen av sin konst, medan livet utanför fönstret pågår. Jag tänker att allting börjar i vårt eget förhållningssätt och perspektiv, hur det personliga är politiskt. Hur vi ser eller inte ser människor omkring oss. Hur den lilla begränsade ytan i en park och det liv som pågår där, i all sin vardaglighet, även kan berätta om något mer och större.
Sara Broos